just a matter how I define

Alltså, vad man upprör sig över skitsaker här i livet.
 
Jag har nu i några dagar gått omkring och mått piss över en uppsats jag skickade in i helgen. Helt hundra på att nu har jag misslyckats. Vilken skam! Att behöva skriva om.
 
Nu var det så att jag faktiskt hade fått VG och väldigt fina kommentarer. Helt överlycklig blev jag. Sådär oproportionerlig. Ja, det var trevligt, men jag vet också att jag skulle ha blivit lika oproportionerligt ledsen om jag misslyckats.
 
Förra terminen bröt jag ihop flera gånger och grinade (ja, faktiskt) över uppgifter och inlämningar som jag var orolig över att jag skrivit för dåligt. Att lektorerna inte skulle tycka att det jag skrev var bra nog.
 Och då i min hjärn aockså att JAG, som person, inte var bra nog.
 
Jag fattar inte varför man låter andra människor definiera sig själv hela tiden. Varför är andras åsikter lag och sanning? Varför tycker jag att jag är en mer lyckad människa nu än i morse när jag steg upp och inte blivit recenserad av en professor i engelska??
 
 
FAN, jag tror bestämt att jag skulle behöva en recension av en psykolog.
Alla bidrag välkomnas. Även om du inte är psykolog.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0